En underbar mentor i Mindfulness

Anam Cara – Hjärta till Hjärta, Själ till Själ

Du kommer för alltid att minnas den stund ditt hjärta för första gången hängivet och kärleksfullt öppnades på vid gavel för ett djur. Blev du överraskad av de starka känslorna? Som om din själ plötsligt vaknat till en högre frekvens. Den här fantastiska individen som ser på dig med klara ögon och visar dig på ett mycket enkelt och okomplicerat sätt vad livet verkligen handlar om. Som om ni alltid känt varandra, för ni förstår varandra på en gång.

I själva verket är det inte alls konstigt, för ni har ett själskontrakt som betyder att ni är ämnade att vara tillsammans i det här livet och att lära av varann. Att stötta och trösta varandra i svåra stunder, för att i nästa stund fira glädjen att vara tillsammans, är något som alltid kommer att vara självklart. De får fram det bästa i dig och gör dig till en bättre människa helt enkelt.

Villkorslös kärlek kommer alltid att vara den starkaste byggstenen i er relation som ni bygger på varje dag, främst genom en ordlös kommunikation. För ni behöver inte ord, ni har ett själsband, ett själskontrakt. Ni kommunicerar på en högre nivå via hjärtat och språket är kärlek.

Anam Cara är gaeliska för själsfrände. Det är någon man kan anförtro sig åt och dela allt det mest personliga i sitt liv med. En djup och ovanlig gemenskap.

Kanske trodde du att ditt hjärta inte kunde bli större och varmare för den här gåtfulla, magiska individen som finns vid din sida varje dag. Så plötsligt så gör de det där vackra, lärande, lyckofyllda och oväntade och ditt hjärta och din själ har just expanderat ännu mer av ren kärlek.
Vilket vackert band ni har!

Anam Cara

(Inlägget första gången publicerat 2025-10-20)

Det heliga energibandet Människa-Djur

Det unika energibandet ni delar

Du och din djurvän har ett helt unikt energiband. Precis som DNA eller ett fingeravtryck är det helt unikt för er två. Det är något ni byggt tillsammans, relationen som ni investerat i, fysiskt, emotionellt och spirituellt, med allt från promenader, lek, emotionellt stöd, läror, utmaningar och och kärlek. Det är ert unika energiband. Men det innefattar även ert själskontrakt. Vad ni på en själsnivå en gång kommit överens om att vägleda, lära och stödja varandra med i det här livet för att växa och utvecklas.

Från samma själfamilj

Själar från den egna själsfamiljen känner igen varandra. Kanske var det så när du träffade din vän för första gången? En spontan igenkänning, något som kändes så bekant, så familjärt och "hemma" på en gång, fast det var ert första möte.

Kanske dök din vän upp i ditt liv på ett mycket oväntat sätt, men allt kändes så självklart att ni var ämnade att leva sida vid sida. Kanske var det något under era första dagar tillsammans som skapade känslan av att ni funnits hos varandra under en annan tidslinje, som att ni så lätt läser varandra utan någon slags verbal kommunikation. Kanske är det ert första liv tillsammans men upplevelsen är att allt ramlar på plats så lätt, som ett pussel som får precis rätt bitar på plats när det behövs som bäst.

När jag rör mig ute i samhället så ser jag det så ofta, det där starka energibandet. Jag ser det i blicken på människa och djur, den starka kärlek de delar och den fullständiga lojaliteten och förtroendet de har för varandra, och de kanske de bara passerar mig på gatan. Jag kan många gånger verkligen bli rörd till tårar bara av att observera dessa vackra band. Nu är det kanske inte optimalt att stå med tårdränkta ögon mitt på gatan, även om det är tårar som berört mitt hjärta av något vackert. Så jag försöker snarare ta med mig bilderna av alla vackra djur-människa band jag ser som underbara bilder etsade på näthinnan.

Mängder med forskning gällande det välgörande bandet människa-djur

Det finns mycket intressant forskning på hur våra djur har positiv effekt på vårt välmående och vår hälsa under alla åldrar och skeenden i livet. Barn som får växa upp med djur främjas i sin fysiska, sociala, emotionella och kognitiva utveckling. Från barndom till tonåren och upp till vuxen ålder skapar djur positiva förutsättningar för vår mentala hälsa och vårt emotionella välbefinnande. Närheten till djur minskar ångest och depression och sänker även vår puls och vårt blodtryck. I en tid där isolering och ensamhet är en växande folkhälsoepidemi bidrar närheten till en djurvän ökat socialt stöd, känslomässigt välbefinnande och livskvalité.

När vi blir äldre gynnar en stark anknytning till en djurvän förbättrade sociala kontakter, minskar ensamheten, förbättrar både vår psykiska och fysiska hälsa. Barn med autism som har tillgång till ett vårddjur visar betydande större språkanvändning och även större social interaktion än de som använder sig av standardbehandlingstekniker. Vid sjukdom som till exempel cancer bidrar närheten till ett vårddjur eller djurvän med signifikant lindrad stress, minskad ångest och depression. Vid demens eller Alzheimer så resulterar djurassisterade aktiviteter till betydande minskning av oroligt och upprört beteende, och ökar signifikant social interaktion. Det finns mängder av intressant forskning och studier på hur våra djurvänner stödjer vår hälsa, från minsta lilla marsvin till stora hästar, så gör de under för vårt psykiska och fysiska välbefinnande.

Hjärtan som synkroniserar och slår i takt

När energibandet till vår djurvän är riktigt starkt, så synkar till och med våra hjärtan och slår i takt. Kanske har ni någon gång även upplevt hur ni en lugn stund tillsammans även andas i takt. Er gemensamma koppling är från hjärta till hjärta, energibandet behöver ingen verbal kommunikation. Ni ansluter till varandra från själ till själ, och där är allt redan så självklart och tydligt. Ni berikar varandras liv på ett sätt som går bortom kamratskap och familjemedlem. Ni bara vet att ni är ämnade att leva sida vid sida.

(Inlägget första gången publicerat 2025-10-04)

Innan jag vandrar mot regnbågsbron

På väg mot regnbågsbron

"Innan jag vandrar mot regnbågsbron, vill jag bara förbereda dig lite" Att förlora sin själsfrände, sin djurvän, kan vara totalt överväldigande. Sorgen som uppstår kan ta sig många olika uttryck, då vi alla bearbetar sorg på så olika individuella sätt. Men det gör ont! Det gör ont när din pälskling somnar in. Din själsfrände, din mentor, din vägvisare. När den trygga individ som funnits vid din sida så länge och villkorslöst duschat dig med kärlek och glädje varje dag, inte finns fysiskt vid din sida längre. Då gör det ont i hjärtat. Det kommer man inte ifrån.

Något som jag uppmärksammat genom åren är att djuren ger oss på något sätt en chans att förbereda oss lite emotionellt. Givetvis är situationen en annan, och det innebär också att ni har en helt annat typ av själskontrakt, om djuret avlider på grund av en olycka eller hastig sjukdom. Men om din pälskling börjar närma sig regnbågsbron på grund av hög ålder, så är det väldigt vanligt att de ger oss en, eller flera, chanser att förbereda oss en aning. Det kan visa sig som olika varianter av åldersrelaterade sjukdomar, som de under en period sen återhämtar sig från. Ibland kan det till och med uttrycka sig på sätt som att de själva inte är redo att släppa taget. Fysiken kanske säger ifrån, men de kämpar envist på för att de inte känner sig klara, eller för att de inte själva är redo att släppa det starka band i den fysiska välden som finns mellan er.

Änglahund

Min änglahund Tjabo, en sprudlande glad och kärleksfull collie, var verkligen en individ som kämpade sig kvar trots sjukdom på slutet. Jag var 9 år när Tjabo kom in i mitt liv. När vi första gången besökte Tjabo och hans kullsyskon på gården där han föddes, så var det för mig en lång dröm som gick i uppfyllelse i mitt unga liv. Jag skulle få en hund. En bästa vän! Jag minns att jag satte mig på knä mitt på golvet i köket bland alla hundar, och han var den som gick fram till mig först. Ställde sig med sina vita tassar på på mina lår och lade mjukt sin nos på min axel. Som om han väntat på mig och sa: 
"Där är du ju!"

Han var dock inte riktigt redo för att flytta hem till mig den dagen då han var en ung valp som behövde lite mer tid med sin mamma. Men när den dagen kom...jag minns att jag grät av lycka när han äntligen kom hem till mig. Något i mitt hjärta växte och blev större. Sen den dagen var vi som ler och långhalm. När jag var i skolan väntade han tålmodigt, för att precis på rätt klockslag gå och ställa sig så han såg ut genom fönstret när jag kom från skolbussen. När åskan gick gömde han sig under täcket i min säng. Vi gjorde många både skid- och vandringsutflykter tillsammans. Jag kan fortfarande i dag på näthinnan se glädjen i hans ansikte när han i full fart springer fri som vinden över skogslandskapet, och nästan ser ut att sväva i luften. Vi gick dressyrkurser och lärde känna nya vänner tillsammans. En valp och en flicka som växte upp tillsammans och lärde sig om världen, och samtidigt stöttade varandra i allt med villkorslös kärlek. Min underbara vän!

När jag började gymnasiet så fick jag flytta till en annan ort, då den utbildning jag sökt och ville gå, inte fanns där jag bodde. Det innebar också att Tjabo fick stanna kvar hemma hos familjen, då jag inte hade möjlighet att ha honom hos mig. Vi träffades ofta på helgerna när jag kom hem, men visst blev vardagen en annan. Men som den milda, kärleksfulla individ han var så fullföljde han givetvis sitt ansvarsfulla uppdrag som stöttande flockmedlem, att sprida glädje och kärlek till hela familjen. Jag har även två yngre syskon så vi har alla tre fått tagit del av Tjabos kärleksfulla omsorg under vår uppväxt. Vi har alla lärt oss av honom och tillsammans med honom. Vi har alla känt trygghet med honom. Vi har alla fått skratta tillsammans med honom. Ni vet, en sån där "nallebjörns" hund som är som en trygg Nanny.

"Kroppen är trött, men jag är inte redo än"

Men alla blir vi äldre, och på Tjabo märktes det främst genom stelheten i kroppen. Att gå i den långa trappan hemma blev en utmaning, vilket slutade med att han blev buren upp och ner för trappan så fort någon uppmärksammande att han ville byta våningsplan. Det märktes att han började gruva sig för trappan till slut. Och sen kom en dag när han inte verkade klara av att hålla balansen. Oro spred sig i familjen. Men han hämtade sig och lunkade på. Men det innebar också att alla i familjen nu ständigt var observanta på hans dagliga form. När balansen påverkades andra gången så bokade min mamma resolut tid hos veterinären. Jag minns hon ringde mig och förberedde mig på att han var nu en gammal hund, 14,5 år. Det är mycket för en collie, och vid den åldern med hans tillstånd så kan det betyda att det mest omtänksamma kan vara att han får somna in.

Åh, detta beslut! Som ingen vill ta men som egentligen är det största kärleksförklaringen. Att släppa taget när en älskad känner sig nöjd med denna livsresa på jorden. Att veta och förstå när det är dags, när det är rätt. Min mamma åkte i alla fall in till veterinären med ett tungt hjärta i bröstet.
I backspegeln såg hon vännen hon haft i 14, 5 år som hjälpt henne uppfostra hennes barn. Hon försökte stålsätta sig för tanken att få åka hem samma väg, endast med ett hundhalsband. Ja, det gör ont! Väl framme hos veterinären så gör han en grundlig undersökning av Tjabo. Efter ett tag så ber han mamma och Tjabo följa med ut i trädgården. "Jag vill se hur han rör sig" När de väl är ute i trädgården så traskar Tjabo iväg och lyfter på benet mot en buske. Kissnödig.
"Se där! Ja balansen verkar det inte vara något fel på" Eftersom Tjabo både åt och drack ordentligt så avslutar veterinären med sina slutliga tankar: "Vet du, den här killen verkar fortfarande ha gnista kvar. Jag tycker han ska få en chans till" Veterinärens analys var att Tjabo faktiskt kunde ha drabbats av stroke, eller en slags slaganfall. Två gånger dessutom!

Kärlek & Trygghet som grundingredienser

Min fina mamma har berättat om känslosvallet på vägen hem i bilen. Hur hon igen och igen tittat i backspegeln där hennes älskade vän satt, rak i ryggen, som en kung på sin tron, på väg hem till sin flock. Han var inte klar med sin uppgift. Han hade mer att ge innan han var redo för att vandra iväg mot regnbågsbron. Han blev 15,5 år gammal. Jag instämmer helt med vad min mamma brukar säga: Kärlek och trygghet är grundingredienserna för att skapa möjligheterna till ett långt liv tillsammans med våra djur. Nog är det så.

Att vi får en chans att på något sätt förbereda oss en aning på att någon som står oss nära är på väg att försvinna från vårt jordliga liv, är rätt vanligt, oavsett om det gäller människor eller djur. Skillnaden är främst att människor kan vanligtvis kommunicera hur de mår och vad de upplever verbalt. Djur visar oss på andra sätt. Kommunicerar på annat sätt. Men jag upplever att det finns något fint och omtänksamt när någon som stått oss så nära under lång tid ger oss utrymmet och möjligheten att emotionellt förbereda oss en aning på att vi börjar närma oss en stor förändring. En förändring som vi egentligen så väl vet är oundviklig, som kommer att påverka vårt liv och vår vardag. En förändring som så starkt känns i hjärtat.Det är en hyllning till de staka band ni har och en förberedelse på att det bandet nu kommer att övergå till en ny form. För ni kommer aldrig att lämna varandras sida! Jag ser det som kärleksfull omtanke.

"Jag vill förbereda ditt hjärta på att jag börjar känna mig redo att vandra mot regnbågsbron. 
Där kommer jag att vänta på dig till det är dags för oss att mötas igen"

(Inlägget publicerat första gången 2025-09-19)

Tystnad som läker

Den välgörande tystnaden

För ett par år sedan berättade en god vän till mig om en man långt uppe i norra Sverige som sålde tystnad. Om han tillät besökarna tälta eller om han hyrde ut små stugor på sina stora markområden minns jag inte. Men hans affärsidé var att skapa en rekreationsplats för människor med inget annat än naturens ljud och tystnad. Min vän berättade även att det tydligen var en mycket lönsam affärsidé då han hade fullbokat i princip året runt.

Ständiga ljud överbelastar och stressar vårt nervsystem

Tystnad är något som i dag är mycket sällsynt. Vår tillvaro är fyllt av ljud i princip dygnen runt. Inte många människor lever i dag på platser där de kan njuta av total tystnad. Det är en bristvara som också resulterar att vi töms på energi när konstanta ljud, avsiktligt eller oavsiktligt ständigt stjäl vår uppmärksamhet. Vår hjärna och vårt nervsystem blir fullständigt överbelastat och våra kroppar skickar signaler i form av stress, psykisk ohälsa, inflammationer och hjärt- och kärlsjukdomar, som säger "jag orkar inte mer!". Vårt samhälle har i dag en sex gånger högre ljudnivå än vad vi hade för 100 år sedan. Det säger en del.

Ljud mäts i decibel (dB) och normal samtalston är cirka 60 dB. Trafik från en storstadsgata ca 75 dB och ett ljudet från ett tåg ca 85 dB. Rent generellt kan man säga att ljud under 70 dB anses som acceptabelt och inte störande för de flesta människor. 70-80 dB är en frekvens som om den är ihållande, och speciellt på en plats som man förväntar sig tystnad, kan uppfattas som störande. När vi kommer upp i 80 dB börjar det påverka vårt välbefinnande, vår koncentration och vår sömn, och över 85 dB blir det skadligt för vår hörsel under långvarig exponering.

Men ljud behöver inte vara höga för att vara skadliga. Lågfrekvent buller är precis lika skadligt om vi utsätts för det under långa perioder. Att exponeras för störande ljud under lång tid kan resultera i att vi drabbas av ljudstress eller ljudtrötthet. Det vill säga, vi reagerar på ljud som i vanliga fall inte upplevs som störande. En slag ljudutmattning. Hur känslig vi är som individ spelar också roll. Men om vi lider av ljudutmattning och fortsätter att utsätta oss för samma störande ljud, finns risken att vi drabbas av både koncentrations-svårigheter och sömnstörningar, och på längre sikt hjärt- och kärlsjukdom, metabola sjukdomar och psykisk ohälsa.

De ljud som du vuxit upp med, och de vanor gällande ljud och tystnad, blir ofta den måttstock som visar vad som är ok och fungerar för dig. Är du autistisk eller högkänslig så finns även en förhöjd känslighet för olika sinnesintryck där både ljud och ljus är faktorer som kan skapa stress och påverka koncentrationen. Vår uppfattning av ljud, och vad som är störande, är individuellt. Just därför kan det vara värt att titta på flera aspekter gällande tystnad och hur det påverkar oss.

En högre ljudvolym i vår värld

När jag, som högkänslig, för snart två decennier flyttade från stadsmiljö till mitt nuvarande hem i en landsbygdskommun, vars befolkning fördubblas under sommarhalvåret med alla sommargäster och fritidsboenden, så fanns fortfarande möjlighet till tystnad. Jag flyttade in under sen höst, och minns hur jag till och med försov mig några mornar till jobbet, då mitt hem var helt mörkt och tyst. En fluffig rosa dröm för någon som är högkänslig – mörkt och tyst=fantastisk sömn. De första åren var bra, givetvis märktes en energiförändring under semestertider främst, men sen kunde på något sätt lugnet infinna sig igen. En helt annan rytm. Det senaste decenniet har varit annorlunda. Kanske mycket tog extra fart under Coronaepidemin, då en stor ökning skedde i fastighetsbyggande. När jag nu ser tillbaka på det senaste decenniet, så finns inte många luckor av tystnad i min vardag eller helg, som inte inkluderar markberedning, skogsavverkning, tunga fordon, spikpistoler, motorsågar, sågklingor, sprängningsarbeten, barn som skriker, vattenskotrar, musik som spelas ute och mycket, mycket mer. Stor skillnad alltså. Så även om jag inte levt här i 100 år (inte i denna livstid i alla fall) så kan jag under de snart två decennier jag bott här i mitt lilla hörn av världen konstatera att ljudvolymen i vår omgivning ökar.

Hur ser ljudmiljön ut i ditt hem, där du bor? Finns utrymme för lugn och ro när du behöver det? För våra hem är ändå platsen där vi ska få möjlighet att hämta näring, känna lugn och att vila. Jag läste för en tid sedan ett av Sveriges största byggföretags blogg, där ämnet var just tystnad. Man skrev: "Men tystnad är också en livskvalitet som handlar om att vi i våra hem kan leva våra liv utan att göra våld på någon annans tystnad. Tystnad är en förutsättning för ett hållbart modernt liv. "

Jag tycker att det i dag är ett intressant fenomen i vårt samhälle hur vi på något sätt tappat respekt och hänsyn till varann, och att vi inte ser och förstår vad som kan anses vara störande. Eller är vi så "ljudbedövade" och redan skadade att vi inte ser eller uppfattar att vi alla är själva en bidragande del till ljudföroreningar runt omkring oss. När och varför började människor envist prata i mobil med högtalaren på till exempel? I butiker, kollektivtrafiken, på restauranger? Det plingar, blippar och bloppar av vårt digitala liv överallt där alla höjer volymer än mer för att höras i bruset som omger oss. Du behöver inte vara högkänslig eller autistisk för att bli trött av det. För att inte tala om hur våra älskade djur upplever alla dessa ljud med en hörsel som generellt är 3-4 gånger bättre än vår och dessutom tar in ett helt annat frekvensspektra.

(Inlägget publicerat första gången 2025-08-23)

Din djurvän som intuitiv vägledare och guide

Vår magkänsla - Intuitionen

Intuition är vår förmåga att förstå eller känna något utan att ha något logiskt eller medvetet resonemang för att "bevisa" det. Vi bara vet med det vi brukar kalla magkänsla. Intuitionen kan komma som en känsla som rädsla, oro eller glädje. Du kanske inte förstår varför känslan plötsligt dykt upp men ändå är du så säker, djupt inom dig, att det här är något som du ska lyssna på. Instinktivt vet du att det är något som är viktigt för dig. Men intuition är mer än en instinkt, det är mer kopplat till vårt undermedvetna och känslomässig visdom.

Intuition är ofta snabb och rätt flyktig, den kittlar dig lätt som en fjäder innan den logiska delen av hjärnan försöker ta över kontrollen. Men att tysta ditt sinne och lita på din inre vetskap kan vara mycket välgörande. Det finns studier som visar på den direkta kopplingen mellan intuitionen, meningen med livet och känslan av lycka. När vi lever i linje med vår intuition så blir vi lyckligare, friskare, mer tillfreds med livet och får även större arbetsglädje. I ett samhälle som i dag övervägande styrs av algoritmer och AI, som distanserar oss från vår intuition, så verkar intuitionen precis tvärtom. Den främjar och stärker, både vår emotionella intelligens, vår kreativitet och hjälper oss ta beslut som för oss närmare vårt genuina jag.

Hjärtat och intuitionen

Vi har alla intuition, men den är precis som en muskel som hela tiden behöver tränas. För att höra sin inre röst så är tystnad och stillhet en magisk formel. Att börja med att stänga ute och dra oss undan det yttre bruset med allt vad det innebär från nonstop stimuli och informationsflöde, stress och alla yttre intryck. Vi vill ju lyssna inåt, på hjärtat och intuitionen. Meditation, mindfulness och även att skriva ner sina känslor och tankar i en dagbok, är alla mycket bra sätt att stärka sin intuition.

Att skapa utrymme för att vara här och nu, blunda, andas djupt och rikta uppmärksamheten inåt.
Ha inte för bråttom, tillåt dig bara att observera. Vad säger kroppen och känslorna? Vad säger hjärtat?! Hjärtat kommunicerar ständigt intuitiv information till sinnet och hjärnan och studier visar att hjärtat tar emot och behandlar information om framtida händelser innan händelserna faktiskt händer. Så när vi lutar oss mot vårt hjärta och lyssnar till vad det berättar för oss så ökar det vår förmåga att gå bortom automatiska reaktioner och uppfattningar. Hjärtats intuition hjälper oss att fatta mer intelligenta beslut från en djupare källa av visdom, och på så sätt skapa ett bättre flöde i våra liv.

Att gå sin egen väg

Att välja vad som är rätt för dig

"Du har alltid varit lite rebell Carina!" "Rebell!?" Vi sitter 8-10 personer runt ett bord i en stor butikslokal, omgjord till festlokal kvällen till ära. Beroende på vilken generation du tillhör så kanske du minns hur det under en period var mycket populärt med arrangerade återträffar. En festarrangör bjöd in till en festkväll med mat och mingel, "si eller så" många år efter att man slutat klass nio. Eller gymnasiet, eller ja, det fanns tydligen många olika tillfällen att fira.

Men här sitter vi alltså, flera klasskamrater, nu som unga vuxna, och luftar tankar om vår gemensamma historia och hur livet utvecklade sig. Så när en av killarna vid vårt bord säger att han tänkt på mig som rebell så blir jag givetvis nyfiken att veta mer. "Jo, du har alltid gått din egen väg och gjort det du själv tror på" "Ja ,det stämmer" säger en av tjejerna "Du bryr dig inte om vad andra tycker. Du väljer det du själv tror på"

Det här är en av de varmaste komplimanger jag fått. Uppenbarligen eftersom den efter alla dessa år finns så närvarande i mitt minne. Inte för att jag på något sätt varken strävat efter eller undvikit att vara rebell. Utan för att vi hade alla känt varann sedan vi var barn. Vi var alla mycket väl insatta i varandras uppväxt med allt vad den resan innebar, från utmaningar till segrar. Det som gjorde att mitt hjärta blev så varmt av deras kommentarer, var att de faktiskt såg att jag genuint alltid försökte vara sann mot mitt eget hjärta. Inte spela spel eller anpassa efter något eller någon. Att vara sann mot sig själv. Så jag bär för alltid med mig detta tillfälle i hjärtat.

Att gå sin egen väg. Vad tänker du på när du hör den meningen? Är det kanske just att vara lite rebell, eller börjar något varmt och mjukt pirra i magen, något positivt och hoppfullt? Att släppa samhällsnormen med att leva utifrån och in, efter andras förväntningar, och helt vända på konceptet. Leva inifrån hjärtat och skapa utifrån det i livet, lyssna till vad din vackra unika själ vägleder dig till. Hur känns den tanken? Du kanske redan gör det fullt ut.

Inte bara människor och djur kan välja att gå sin egen väg, även växter. Jag är av åsikten att allt har en själ. Människor, djur, träd och växter, allt. Så när jag upptäckte en ormbunke på min gräsmatta, som valt att växa helt själv cirka 2 meter ifrån sina artfränder, så log jag stort. Den vill också gå sin egen väg. Så jag har inte rört den. Vill den växa där så ska den få göra det. Likaså har jag en tomatplanta detta år som inte gillar sol. Har någon någonsin hört talas om en tomatplanta som INTE gillar sol??!! Men visst, jag försöker göra vad jag kan för att respektera även detta, då det är lite svårt att alltid hitta skugga till denna lilla kompis såhär års.

Att gå sin egen väg är inte alla gånger lätt.
Tvärtom, det kan vara den största utmaning du någonsin antagit. För det kan kräva mod att våga bryta det invanda mönstret och inte längre foga sig efter allt och alla, det som anses vara samhällsnormen. Att sluta med den utmattande anpassningen för att man helt enkelt är rädd för att inte passa in och inte bli accepterad. För att man inte vill sticka ut. Det kan innebära att bli ifrågasatt och utmanad, både av sig själv men även av omgivningen.

Att gå sin egen väg kan innebära att vi plötsligt ser saker i ett nytt ljus och med den klarheten även inser att det också finns många relationer i vårt liv som vi faktiskt vuxit ifrån. Det kan vara ensamt, frustrerande och fullständigt omvälvande. Det finns tillfällen då det känns som att gå på nattunn is. Samtidigt så fortsätter den där rösten viska från ditt hjärta "Du vill något annat med ditt liv. Du förtjänar Ditt Allra Bästa och Lycka. Fortsätt framåt!"

För när vi vänder oss inåt, in till vår egen sanna essens, vår kärna, så finns det djupt unika drömmar och önskningar som likt en vild mustang vill galoppera, vild och fri. Få utrymme att växa. Vår själ önskar inget hellre en att få frodas i sin egen autenticitet och vara äkta.

(Inlägget publicerat första gången 2025-07-30)

Djurkommunikation - Att lära sig vara här och nu

Djurkommunikation

Att jobba med djurkommunikation är något som är en passion för mig, Jag älskar det! 
Men ibland upplever jag det lite som att vara med och sammanställa en rebus.

Alla djurkommunikatörer jobbar olika. Själv jobbar jag via djup meditation och kommunicerar med djuret på distans. Djur har precis samma känsloregister som vi människor. De kan vara blyga, utåtriktade, filosofiska, humoristiska och visa allt från glädje, sorg, nyfikenhet till att vara riktiga analytiker. Hela registret.

När jag börjar en djurkommunikation så är jag alltid noga med att presentera mig ordentligt för 
djuret, berättar vem jag är och att matte eller husse har bett om hjälp med lite frågor. Det är ett bra sätt att börja en kommunikation tycker jag, för allas fria vilja ska respekteras. Övervägande alla djur är mycket positiva till att få "prata av sig". Men en del, som i sin personlighet är rätt privata i sin framtoning, kan behöva lite mer tid att fundera på min inbjudan att prata.

Jag minns speciellt en kommunikation med en kattdam som gått över på andra sidan. Efter min presentation var hon tyst...lääääänge. Men jag kände att hon var kvar i energin. Så jag hade tålamod och väntade, lät henne känna in även min energi och fundera på min fråga om det var ok att prata lite. Efter ca 10 min så kommer svaret : "Ok då!" Hon behövde helt enkelt lite mer tid för att känna av vem jag var och fundera på om hon ville prata. Jag fick efteråt veta av matte att hon alltid varit en mycket privat flicka med mycket integritet, Inte gått fram till besökare hur som helst. Utan umgicks helst bara med de andra katterna och matte och husse.

När jag nämnde att det är som att vara med och sammanställa en rebus, så menade jag verkligen det ordagrant. Jag redovisar precis allt som kommit fram under en djurkommunikation till matte eller husse. För jag har lärt mig att det kan dyka upp mycket märkliga saker som jag inte överhuvudtaget förstår, men som djurets människa genast eller efter en stunds funderande kan koppla ihop.

En kattflicka, som verkligen är husses lilla prinsessa, visade mig i början av vårt samtal blå gardiner. I nästa stund visar hon mig eldflugor. Intressant! Men jag förstod inte alls vad hon menade. Mer ville hon inte förklara runt just det. När jag sen berättar för hennes husse så var han lika konfunderad. "Nä, jag har inga blå gardiner, och eldflugorna förstår jag inte alls!" Efter ungefär ett dygn skickar han mig ett meddelande med en bild på en blå rullgardin med guldstjärnor. "Jag tror jag förstår nu". Jag frågade om vid vilka tillfällen han använde rullgardinen så svarade han att det främst var hans flickvän som använde den när hon var där. Så lilla katt prinsessan ville berätta något om just de tillfällena. Ska tilläggas att hon tycker allt som tar husses fokus från henne är mycket onödigt. Men det här var något hon ville berätta, för det var viktigt i hennes liv.

Från busstreck till stora filosofer

Djur berättar om sin vardag, vad de kan fundera på eller oroa sig över. De kan vara stora tänkare och filosofier så inte ens Friedrich Nietzsches hade haft en chans! Men det genomgående är nog djurs fantastiska känsla för humor. Många busstreck har jag fått tagit del av. Saker de gömt, viktiga papper eller saker i hemmet som har "provtuggats" lite eller saker som händer i hemmet som de förklarar ur sin egen synvinkel som så självklart, men när det sen återberättas för ett mänskligt öra och synsätt blir humor.

Jag hade förmånen att få diskutera lite med en akvariefisk hos en familj. Jag tänker alltid i dag på honom som "Calypsokillen", för den här lilla individen, trots sin fysiska litenhet, var allt annat än "liten" i sin personlighet. Jag mötte i vårt samtal en varm och mjuk kille som berättade om hur hans familj brukade röra sig i vardagsrummet där hans akvarium stod och hur han uppskattade att hans husse var så punktlig med hans frukost varje morgon. Han fullkomligt avgudade starka färger, så julen var en högtid han älskade som också innebar spännande glitter i julgranen. Han berättade att hans matte var bland det finaste som fanns i den där röda toppen med trekvarts ärm. Likaså uppskattade han hur vissa rytmer kändes bättre i vattnet när familjen spelade musik.
Djur är direkta, spontana och mycket ärliga. De krånglar aldrig till saker som vi människor har en benägenhet att göra många gånger. De är experter på att vara här och nu.

Regnbågen

När jag kommunicerar med ett djur som gått över på andra sidan så har många av dem visat mig det som en bild, att de är på regnbågen. Jag har givetvis varit medveten om, och fått informationen innan från en matte eller husse, att det är ett djur som är avlidet. Men jag tyckte ändå att det var fint, att djuren vill förtydliga för mig att de är i en annan dimension. Mer än så sträckte sig inte mina tankar runt just de bilderna, utan jag och djuren har därefter fortsatt vår kommunikation.

Men när jag berättade om detta för en mycket god vän så utbrister hon: "Men vad fint! Det är ju precis som berättelsen om Regnbågsbron!" Min första respons och högintelligenta svar var: "Eh...va?!" När hon återberättar historien om regnbågsbron börjar saaaakta något vakna i mitt huvud. "Ja just det!" Sen kunde jag inte låta bli att skratta. Tänk vad alla dessa djur måste tyckt att jag var långsam och seg i huvudet. Här har de försökt förtydliga med en klar referens om deras tillstånd, och så förstår inte djurkommunikatören hänvisningen! Eller, jag förstod fast jag inte förstod. Om du förstår hur jag menar? :) Som sagt, vi människor krånglar till saker ibland.

Djuren har lärt mig, att när jag släpper logiken och enbart lyssnar fullt ut med hjärtat, då landar vi helt rätt. Jag ifrågasätter aldrig en kommunikation, det som här och nu är viktigt för djuret att förmedla, det kommer fram i samtalet. Det kan vara enkla vardagliga saker, eller djupa grubblerier, högt som lågt.

Det kan vara bra att känna till att det kan vara lite klurigt att prata om tid med med djur. Just för att de är så Här & NU. Det man frågar om här och nu, är vad djuret berättar om, utifrån läget här och nu. Inte i morgon eller om en vecka eller en månad. Här och Nu. Tror vi har mycket mindfulness att lära av djur här. Att inte krångla till livet så mycket.

Lev med kärlek i hjärtat, här och nu!

Regnbågsbron

Alldeles bredvid Regnbågsbron ligger ett land med vattendrag, kullar och dalar med mjukt, friskt gräs. När ett älskat husdjur dör kommer det till denna plats. Där finns alltid mat och vatten, och varmt vårväder.

De gamla och svaga djuren blir unga igen. De som blivit skadade blir hela igen. De leker med varandra hela dagarna.

Men det är en sak som saknas. De är inte tillsammans med den speciella person som älskade dem på Jorden. Så varje dag springer de runt och leker tills en dag kommer då de plötsligt slutar leka och tittar upp. Deras nosar sniffar, öronen spetsas och blicken skärps och plötsligt lösgör sig en från gruppen.

Du har blivit upptäckt och när du och din speciella vän möts samsas ni i en glädjefylld omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker det älskade huvudet och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv men aldrig i ditt hjärta.

Sedan går ni över Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas .

Fira livets enkla glädjeämnen

Spontan glädje

Har du någon gång sett en vuxen kvinna ligga på knä på gräsmattan, gömd bakom pionerna, för att i nästa sekund slänga sig åt ena sidan och ropa "Tittut!"? I samma sekund skuttar en katt rakt upp i luften, från andra sidan pionhäcken, för att under en millisekund landa på hennes rygg och sedan galoppera i hög fart i motsatt riktning på gräsmattan. Hmm...nä, kunde nästan tänka mig det. Det är en inte allt för vanlig syn kan jag tänka mig. Men det är faktiskt vad vi roar oss med i det här hemmet. Barnsligt? Mycket möjligt. Superkul och locka-fram-skatt-glädje? ABSOLUT!

Det enkla i här och nu är många gånger det som skapar genuin glädje, eller hur? Det som också kanske av många betraktas som "barnsligt". När slutade vi vuxna människor att bejaka barnet i oss? Det är ju fortfarande en del av oss, som både behöver få synas och höras. Att leka och känna spontan glädje.

Vad är glädje för dig?

Så vad är glädje? Hur upplever du glädje och vad skapar glädje för dig? Precis som med alla känslor så lämnar glädje ett minne i både vår fysiska och astrala kropp. Det blir som en markör i vår aura. Auran kan berätta mycket om vårt hälsotillstånd, men visar också mycket om vår personlighet och hur vi väljer att reagera i olika situationer. Här speglas även tidigare upplevelser i form av minnen och känslor. För kroppen minns... Så när vi aktivt väljer att söka, se och släppa in känslan glädje så kan man säga att vi "programmerar" oss själva till att vara i närmare kontakt med känslan och den ges utrymme till att uppstå oftare och mer spontant.

Är vi inte vana att känna glädje så kanske det är en känsla vi behöver öva lite på. Öva, kanske du tänker? Ja, det går faktiskt. Det kan vara så enkelt som att fokusera på det som faktiskt är positivt här och nu i våra liv. Utmana de negativa tankarna och försöka omformulera dem med ett positivt perspektiv i stället. Att öva på tacksamhet och mindfulness är ett bra sätt, för när vi saktar in, andas och är här och nu så är det lättare att se det vackra i det enkla och vad vi faktiskt redan har i våra liv.

Glädje - En känsla med hög vibration.

Glädje är en känsla med hög vibration, som oberoende av yttre omständigheter skapas inifrån med en livfull och expansiv energi. Glädje kan vara flyktig och oväntad, men är en av de känslor när vi för en stund slutar vara i våra huvuden med analytiska tankar och i stället bara fullt ut känner känslan. Den livfulla och upplyftande känslan som skapar välbefinnande och energi hos oss. Glädje gör underverk för vårt immunförsvar och sprider även positiv energi, som ringar på vattnet, till vår omgivning. Ju mer desto bättre, alltså.

Glädje behöver inte vara kopplat enbart till stora händelser i våra liv. Det kan faktiskt vara så enkelt som att njuta av en kopp gott kaffe och soluppgången. En spontan kram från någon som är betydelsefull i ditt liv. Eller att lyssna till fågelsång. Vad det nu än kan vara för dig? Kanske känner du glädje i att på olika sätt få vara kreativ som att skriva, måla, skapa konst? Eller så är din passion att vara aktiv och röra mycket på dig med dans eller någon sport? Det kan vara så enkelt som att le mot en människa du inte känner, och få ett leende tillbaka.

Betyder det att vi ska gå runt och vara glada, skratta och känna glädje hela tiden? Nej, så fungerar inte riktigt livet. Att känna känslor och att tillåta sig att känna hela känsloregistret är faktiskt en superkraft vi alla har fått, som vi har möjlighet att använda oss av. Känslor inspirerar till tankar, beteenden och även utveckling. Allt handlar egentligen om hur vi väljer att förhålla oss till saker. Vissa saker kan vi inte påverka, men kanske kan vi även se det som ett slags växande som gör oss starkare.

Lyckohormonen och gudomlig urkraft

Mitt eget bästa recept för glädje har alltid varit natur och djur. Enkelt, okomplicerat och så enormt berikande. För mig är både djur och natur det som alltid varit mitt stabila ankare i livet som ger näring och glädje till själen.

Vi känner till att många olika positiva processer startar i kroppen när vi är ute i naturen eller umgås med djur. Vårt blodtryck sänks, nivåer av stresshormonet kortisol minskar, vår mentala hälsa stärks, minskad trötthet och stärkt fokus. Likaså ökar det vi brukar kalla "lyckohormonen" dopamin, endorfin och oxytocin. Många vinster alltså. Men min upplevelse handlar också om en känsla av vördnad. Djur och natur håller en energi av gudomlig urkraft som skapar jordning, närvaro och förståelse för vad som verkligen är äkta och genuint i livet.

Vårt hem Jorden, Tellus, är ungefär 4,5 miljarder år gammal där vi i människor, Homo Sapiens har varit en del av de senaste 300 000 åren. Men det är bara de sista drygt 265 åren som vi haft industrialiseringen, då vi gått från jordbrukssamhällen till industrisamhällen. Tiden före jordbruks-samhällen var vi jägare-samlare. Människan har större delen av sin historia levt i naturlig symbios med djur och natur, det är en del av vårt DNA, vårt ursprung. Vårt mest naturliga tillstånd.

Människa djur och natur är som en global rytmisk puls, treenigheten som när vi lever i symbios skapar holistisk balans. Fysiskt, emotionellt och spirituellt.

Industrialismen skapade människan en hel del bekväma lösningar, men i dess framfart främjades även tre av egots centrala ledord – Kontroll, Konkurrens och missunnsam Jämförelse. Vi tappade kontakten med naturen, med oss själva och vår intuition. Vi glömde i vår framfart och jakt på utveckling att vi alla är nära sammanlänkade i Universum. Djur, natur och människa är en helig helhet där ingen del klarar sig utan den andra. Vi balanserar varann.

Detta ursprungliga kan jag känna vördnad för när jag vistas i naturen och när jag är nära djurDet skapar ett lugn i mig. Det skapar näring och trygghet till själen. Att oavsett hur världen just nu stormar runt omkring oss, så finner jag lugn, trygghet och glädje i djur och natur. Det öppnar upp för mig att höra mitt eget hjärta bättre.

Jag vill som avslutning denna gång bjuda in dig till en liten utmaning. Nästa gång ett uppfriskande regn faller över dig där du bor – gå ut och hoppa friskt i vattenpölarna. Det är gratis, det är barnsligt befriande bus och enkel väg till glädje. Tro mig – ditt inre barn kommer att tacka dig!

(Inlägget publicerat första gången 2025-07-15)

Att leva med hjärtat som kompass

Vår sociala mask - egot

Egot, vars främsta uppgift är att rädda oss från faror med uppdraget "överlevnad" styrs främst av rädsla och vill skydda oss mot allt som kan vara farligt. Det är vår sociala mask som vi visar utåt, 
den roll vi spelar för att anpassa, bli omtyckta , tävla eller jämföra med andra. Den "norm" vi följer för att detta blivit inprogrammerat i oss, många generationer bakåt, i vårt samhälle, att det är så här vi behöver vara och agera för att behålla kontroll och bli omtyckta.

Egot är bra på att älta det förflutna eller skapa oro för framtiden. Att leva hela sitt liv efter egots kritiska höga snabba röst kan vara utmattande. Att ständigt söka bekräftelse av vad andra tycker, tänker, eller känner gör att vi fastnar i ett hamsterhjul i vårt sökande och längtan efter inre trygghet och frihet, som bara kommer att fortsätta spinna på så länge vi föder det.
Egot uppmanar oss att ta rationella, snabba beslut, För att bli något så krävs att vi arbetar hårt och armbågar oss fram, av ren rädsla att förlora kontrollen. Vi släpper vår vackra unika individualitet för att samhället uppfattar någon som vågar gå utanför ramen som avvikande eller upprorisk.

Dela ditt unika jag med världen

Men vi är inte utstansade i en och samma kakform. Vi är alla helt unika på ett fantastiskt sätt.
Fundera en stund på det här: Just du föddes till ett liv här på jorden med ett alldeles unikt själssyfte som bara DU kan uppfylla. Beröva inte världen detta. Dela ditt unika jag med världen!

När vi lever utifrån och in med egot i förarsätet, skapar vi begränsningar i livet. Men när vi låter hjärtat styra och lever inifrån och ut, öppnar vi upp för obegränsade möjligheter. Vi öppnar upp för att dela vårt genuina autentiska jag med världen. Vi säger ja till vår själ!

Men här kommer det kluriga. Hjärtat kommer ALDRIG låta sig styras av logik. Hjärtat går "all in" på känslor. Hjärtat förmedlar vad du behöver med känslor och intuition. Du vet den där känslan som kittlar i hjärtat eller magen, lätt som en fjäder, men som känns så självklar och så..BRA.  Det är din intuition. Din inre guide, som jag brukar kalla Själens Kompass.

Krävs det mod att leva från hjärtat? Givetvis är det så. Vi vet också att ett hjärta kan bli sårat och förmodligen är det den största anledningen att många inte ens överväger att ta steget. Att hantera alla dessa känslor som dyker upp i början blir för mycket. En osäkerhet och rädsla för att vara annorlunda eller utanför den sociala normen. Att bli ifrågasatt. Det kan göra att vi känner oss mycket sårbara.

Men som en god vän till mig en gång uttryckte det: "Det är bättre att ha hoppat och förlorat fotfästet för en stund, för du skapar dig en mängd möjligheter att landa på något så mycket bättre"

Jag har tänkt mycket på de orden genom åren. "Att hoppa" är en bra liknelse, för när vi gör förändringen att leva helt från hjärtat så är det som att vi för en stund "hänger fritt" i luften, vi vet inte när, var och hur vi kommer att ta mark igen. Vi sätter all vår tro och tillit till, och litar blint på att vår själ, vårt högre jag, Universum ska vägleda oss till det högsta bästa för oss. Jag kan lova dig att det är ett förtroende som aldrig kommer att svikas utan kommer att belöna dig med obegränsade möjligheter. För att du nu lever ditt autentiska jag. Ditt hjärta kommer alltid att ha ditt bästa i åtanke, ett liv med mer kärlek, harmoni och balans.

Känns hjärtats val ologiska? Självklart kan det kännas så., men det innebär att vi fortfarande ser på livet ur egots perspektiv. Som sagt, när hjärtat gör val bryr det sig inte om logik, Hjärtat kommer alltid att ha det högsta bästa för dig i åtanke. Det vill skapa möjligheter för dig att växa och uppfylla ditt unika själssyfte. Att leva själfullt är att inte fly, att faktiskt stå kvar och möta verkligen och knyta an till den kärleksfullt med hjärtat. Att våga stå trygg i sin egen intuition.
För det är då din förvandling börjar.

(Inlägget publicerat första gången 2025-07-05)

Sorgen över en älskad katt och själsfrände

Sorgen efter ett älskat djur

När min älskling, katten Kenzo dog, kändes det som om jag fysiskt skulle söndras i atomer.
Det var en sorg som var djupare än jag upplevt för någon människa. Även om jag både då och nu 
tror på reinkarnation, och visste att vi alltid skulle finnas hos varandra, så blev den fysiska upplevelsen mycket smärtsam. Att inte få krama honom, att inte känna doften som påminde om smörkola bakom öronen när jag pussade honom. Allt som var vi tillsammans och det vi byggt upp sida vid sida under 
18 år.

När jag och min ex man adopterade Kenzo var han 8 månader och den fjärde (!) familjen han kom till. En katt som redan i sitt unga liv fått fått flytta runt flera gånger, med emotionella sår av att ständigt känna sig övergiven. Kanske var just det vårt själskontrakt att läka tillsammans. Jag kan känna igen mig i upplevelsen och känslan av att vara övergiven när jag ser tillbaka på mitt eget liv. Från dag 1 så var det "vi". Kenzo sov hos mig varje natt, älskade sin husse men kunde aldrig riktigt komma till ro och vara lugn förrän jag kommit hem. Så när den dagen kom att vi tagit beslut om skilsmässa var det aldrig någon tvekan från någon av oss om vem Kenzo skulle bo hos.

De första åren efter skilsmässan bodde Kenzo och jag i lägenhet, som av rent praktiska skäl var en bra lösning för att få landa och känna in ny riktning. Men lägenhetslivet började rätt snart att kännas instängt för oss båda. Vi behövde något annat. Kenzo gillade dock att sitta vakt vid ytterdörren och vänta in tidningsbudet på mornarna, som han morrade friskt åt när morgontidningen kom in genom brevinkastet. Men hus kostade och jag visste inte riktigt vad jag skulle ha råd med. Samtidigt kände jag att det behöver inte vara stort alls, tvärtom, ett litet hus var mer tilltalande. Det var närheten till naturen som var prioritet. Så när sen, som ett litet mirakel, en liten stuga till rätt pris med lummig grön, skön omgivning vid kusten manifesterade sig, då sa vi båda ett rungande JA!

När Kenzo, som 5-åring första gången fick känna grönt gräs under tassarna var det som om något extra tändes i hans blick. Dofterna, ytan att röra sig på, humlorna, fåglarna, suset i trädkronorna. Livet blev några dimensioner rikare för oss båda. Men trots all yta, så rörde han sig sällan så långt bort från stugan. Däremot hjälpte han till med allt trädgårdspyssel. För en åskådare måste det ha sett rätt lustigt ut när jag jag gick runt med vattenkannan och han tätt efter mig hela tiden som en extra svans.

När jag kom hem efter en arbetsdag mötte han mig alltid i dörren och gjorde sin lilla dans, snurrande några varv framför mina fötter för att sedan "valla" mig till sängen, vilket betydde "Kom, vi tar mysfilten och kraaaamas en stund!" Om jag av någon anledning var sen hem, inte kom den vanliga tiden, då fick jag en rejäl verbal uppläxning. "Som jag har väntat och oroat mig! Varför är du så sen?!" Jag blev vanligtvis förlåten efter en kram.

Vi fick tillsammans 13 år i stugan. Vårar, sommrar, vintrar och höstar, med allt det som livets spektra, allt det som svetsar oss samman och skapar starka band erbjuder. Från utmaningar till segrar, från sorg till glädje. Men framför allt Kärleken! Den självklara kärleken som bekräftade: "Jag kommer alltid att göra allt för dig. Jag kommer aldrig någonsin att svika dig, så som andra gjort med mig.  Jag kommer alltid att gå vid din sida, helt enkelt för att du förstår mig för den jag är, och för att jag älskar dig."

Hösten 2019 märkte jag plötsligt hur han började rasa i vikt, blicken blev matt, inte samma gnista längre. Han var en senior, med stelare leder och saker gick långsammare, men jag kände att det var något mer. Gör vi inte alla det, känner att något är annorlunda, men det är jobbigt att ta in. Så vi åkte till veterinären för en hälsokontroll, vilket för mig blev ett mycket dramatiskt besök med en rätt ung veterinär som jag egentligen tror själv upplevde det jobbigt att meddela så tråkiga besked. Men på sättet som det gjordes...Inte ok... Besöket avslutades i alla fall med att jag var tydlig med att Kenzo är nog stressad som det är av att vara hos veterinär. Om det är dags för honom att somna in, så ska han få göra det lugnt i sitt eget hem. Och så blev det.

En emotionell tsunami

Att bara ta beslutet att låta sin livskamrat sen 18 år tillbaka somna in är bland det mest svåra jag någonsin gjort. Jag har gått igenom sorg efter djupt älskade djur tidigare, men inte någon jag levt så länge tillsammans med. Ingen som jag har haft ett så själfullt djupt och nära band med. Ångest, skuldkänslor, sorg, rädsla och ilska. Alla känslor överföll samtidigt som en tsunami. Även om jag hela tiden försökte påminna mig själv om att det faktiskt är den mest kärleksfulla handling man kan göra för sin älskling. Han kände sig nöjd, han var klar med det här livet och var redo att tassa iväg mot regnbågen. Vad hade jag för rätt att hindra honom från det.

Så veterinären kom hem till oss dagen efter. En grå och blåsig dag i oktober. Han fick somna på min arm. Vi låg nos mot nos när han slumrade in, samtidigt som jag viskade i hans öra alla våra hemligheter och hur mycket jag älskar honom. Jag bad honom om att ge mig ett framtida tydligt tecken, "att allt är ok, att du finns hos mig. Använd kattugglan som bor här i skogen för att visa mig."I min sorg blev tillvaron rätt ryckig. Äta, sova, dygnsrytmen, tidsuppfattning...allt var som en dimma. Jag rörde mig i stugan, lyfte på fötterna och anpassade som att en katt fortfarande rörde sig runt benen på mig. Ungefär två dygn efter att Kenzo somnat in gick jag ut innan gryningsljuset, bara för att få luft och röra mig ute. Sova kunde jag ju inte och mörkret ute kändes mer som en behaglig filt för stunden. Det blev ingen lång promenad. När jag kommit en bit på väg kommer även tanken "Vad gör du här mitt i natten?! Gå hem och försök vila lite. "Precis när jag vänder mig om för att gå hem ser jag en skugga som närmar sig i ansiktshöjd mot mig, helt ljudlöst i luften. En meter i från mig flyger den upp en meter och bereder ut vingarna rakt ut åt sidorna, så jag ser mönstret på dem, tycks nästan hänga några sekunder i luften, för att sedan dyka ner igen och flyga från mig, mot vår stuga. Kattugglan! Mitt tecken och bekräftelse. "Jag är ok, jag är här. Gå nu hem och vila lite!"

Varje sorg är unik

Tack lov så hade jag familj och vänner runt mig som förstod min sorg och respekterade den. De förstod att jag behövde tid och utrymme för att hitta min balans igen. Men visst stötte även jag på, märkligast av allt, människor som känt mig nästan hela mitt liv och ändå kom med okänsliga kommentarer som verkligen var som att strö salt i öppet sår. Mitt val var att ta helt avstånd från dem, och vi har inte hörts sen dess.

Sorg är komplext. Sorg är också mycket individuellt, för alla sörjer vi på olika sätt och känslor kan ta sig olika uttryck. Mycket beror också på relationen du haft till den du sörjer. I en familj som precis förlorat ett älskat djur så kan varje familjemedlems sorg se helt olika ut, allt beroende av att varje familjemedlem också haft helt olika unika relationer till djuret.

Sorg är en process som kan, och behöver få ta tid. Den kan svalla fram och tillbaka i sitt uttryck, precis som tidvattnet, där en mängd olika känslor kommer upp för att lite senare dämpas ett tag. Det viktiga är att man gör det i sin egen takt, på sitt eget sätt. För det finns inget "rätt sätt", det handlar om känslor. Så tillåt dig själv känslorna och att känna. För obehandlade känslor finns kvar i kroppen. Kroppen minns. Tills du tar hand om känslorna, och de behöver få kommuniceras.

Att få prata om din förlust ett viktigt sätt att bearbeta sorgen. Du behöver inte bära allt själv. Prata med någon du känner dig trygg med, som förstår hur ont det kan göra. Kanske har du familj eller vänner som vid något tillfälle gått igenom en sorg och förstår behovet att få prata om det. Oavsett hur din sorg ser ut, var snäll mot dig själv. Ta den tid du behöver, för du är unik, precis du och ditt djurs relation var. Sorg är egentligen det största beviset på en stark relation och mycket djup kärlek! Vårda det varmt.

Och behöver du prata, så finns jag här!

(Inlägget publicerat förstta gången 2025-06-25)

Djuren i våra liv – kärleken, tryggheten, vägvisarna och själsfränderna

Jag känner starkt emotionellt för namnet Kitty Karma Healing då det är djupt rotat i mitt hjärta och berättar mycket om min egen livsresa. Djuren i mitt liv är verkligen de som visat mig vägen mot läkning och växande. Och det är verkligen pågående resa, än i dag.

Som för många börjar allt även för mig, som barn. Ett barn som under uppväxten upplever olika sorts trauman och tvingas växa upp för snabbt, ta ansvar på sätt som inget barn ska behöva göra. Som högkänsligt barn dessutom, som ingen visste vad det var vid den här tiden, i dag kallar man det orkidébarn, gick upplevelserna djupare emotionellt.

Högkänslighet

Som högkänslig, kanske är du det själv då runt 15-20% av jordens befolkning är det, så tar man in fler sinnesintryck från sin omgivning och processar dem på ett mycket djupare plan. Intryck som ljud, ljus, dofter, och känslor upplever vi intensivare, då vi inte har samma filter för yttre stimuli som genomsnittet av befolkningen. Utan det är "öppen dammlucka" hela tiden. Alla starka intryck gör 
också att man som högkänslig kan bli väldigt trött och behöver mycket tid för sig själv. Smälta intrycken. Vara i sin "egna lilla bubbla". För återhämtning.

Högkänsliga är bra på att fånga upp tonlägen och detaljer som andra missar, och kan verkligen absorbera andra människors känslor, vare sig man vill eller inte. Vi har långa "antenner". Vi läser vår omgivnings energi, skulle man kunna säga.

Men det innebär också att vi intensivare kan uppleva nyanserna och smakpaletten av en god middag. Vi kan uppleva ljuset och de vibrerande färgerna på skogspromenaden starkare. Vi har lättare till tårar, men också närmare till skratt. Vi har fått gåvan av stark intuition, djup empati och är riktigt duktiga lyssnare.

Karma

Karma är sanskrit för "handling". Man brukar prata om Lagen om Orsak och Verkan. Det vi sänder ut kommer tillbaka, allt från avsikter, handlingar, tankar och energi. Karma är inte ett straff i någon form, inte heller Ödet, utan enbart speglad energi. Det är ett rent eko av den energi vi sänder ut. Vi ackumulerar i ett ständigt livets flöde effekterna av våra val, tankar och känslor.

I det här livet och även från tidigare liv. Nyckeln till Karma är Intention. Vad håller din energi för intention. Intentionen kommer alltid före ordet, tanken, handlingen och är drivkraften bakom Karma. Är din intention ren från hjärtat med god vilja och avsikt, eller är din intention något som har grund i själviskhet, ilska, avundsjuka eller kanske hämnd. Karma blir ekot.

Kärleken som stöttar och läker

När jag som barn och tonåring försökte navigera genom dessa händelser som för mig innebar både chock och sorg, tunga upplevelser som jag inte riktigt kunde hantera. Upplevelser som jag själv inte riktigt kunde förstå eller förklara, speciellt inte för vuxna i min omgivning, som nog främst såg mig som "utagerande och reaktiv", när det i själva verket var en sorts "känslomässig overload" som behövde få uttryck och bekräftelse, då fanns djuren lojalt och kärleksfullt vid min sida. Oavsett om jag var ute i skogen bland vilda djur, eller i mitt hem med mina älsklingar, så hittade de sätt att öppna mina ögon och mitt hjärta för vad villkorslös kärlek är.

För djur lyssnar utan att döma, de finns lojalt vid din sida utan att kräva något tillbaka. Utom möjligtvis kärlek. Djur vet när du lite extra behöver den där dosen av glädjeenergi, kanske i form av ett upptåg eller busstreck, så du får skratta. Djur vet, utan ett uttalat ord, när du behöver tröst och stöd, med hjälp av en kram, en svalkande nos mot din panna, för att sedan slicka bort tårarna på din kind. Djur vet när du behöver lugn och ro, stilla ditt sinne, och bara finnas nära dig, så ni kan landa i energin tillsammans. Djur vet, utan tvekan, när du behöver trygghet, och visar tydligt att de skulle försvara dig på alla sätt de kan mot världens orättvisor. Det är ni två och er kärlek – Tillsammans – som får er båda att växa.

Djurkommunikation

Djurkommunikation var det inte många som pratade om när jag växte upp. Men det var precis vad jag gjorde, hela tiden, kommunicerade med, och blev förstådd av djur. Men jag förstod inte då vad det var jag gjorde. Har du själv ett älskat djur i ditt liv så tror jag nog redan att du vet att du också gör det. Kommunicerar. Varje dag. Utan att ha gått någon kurs så är du en fullfjädrad djurkommunikatör. För ni förstår varann, kan varann, läser så lätt varandras energier. Och kommunicerar, på ert unika språk.

Precis som med människor så har vi själskontrakt med våra djur. Vi finns i varandras liv genom en överenskommelse på själsnivå. För att vi ska lära av varann, hjälpa varandra att utvecklas och växa i den här livstiden. Precis som med människor så kan det röra sig om allt från korta möten till livslånga relationer. Från enkla läror eller kanske påminnelser, till djupgående livstransformerande uppvaknanden. Allt har dock sin grund i kärlek. Allt som får din själ att växa och expandera har med kärlek att göra.

Men att växa kan göra ont. Fråga vilken tonåring som helst som haft växtvärk! Förändring och växande kan innebära att du behöver gå in i dig själv och ställa en del jobbiga frågor. Lever du din egen sanning, inte någon annans – din! Vad är din intention? Tillåter du dig att leva med ditt eget hjärta som kompass? Jag ställer inte bara dessa frågor här och nu till dig, jag har ställt dem till mig själv också, många gånger, då jag givetvis vill leva som jag lär. Mitt eget liv har haft sin beskärda del av utmaningar och läror, och jag är fullt införstådd med att det även framåt i livet kommer att vara läror, som utvecklar mig som individ – Tack och lov! För att lära innebär att utvecklas, och det inspirerar mig! Livet är ett ständigt lärande och växande. Men det behöver aldrig utesluta kärlek, glädje, tillfredsställelse och harmoni.

Och för mig i mitt liv, är djuren en stor del av min själs tillväxt.

(Inlägget publicerat första gången 2025-06-17)