Innan jag vandrar mot regnbågsbron
På väg mot regnbågsbron
"Innan jag vandrar mot regnbågsbron, vill jag bara förbereda dig lite" Att förlora sin själsfrände, sin djurvän, kan vara totalt överväldigande. Sorgen som uppstår kan ta sig många olika uttryck, då vi alla bearbetar sorg på så olika individuella sätt. Men det gör ont! Det gör ont när din pälskling somnar in. Din själsfrände, din mentor, din vägvisare. När den trygga individ som funnits vid din sida så länge och villkorslöst duschat dig med kärlek och glädje varje dag, inte finns fysiskt vid din sida längre. Då gör det ont i hjärtat. Det kommer man inte ifrån.
Något som jag uppmärksammat genom åren är att djuren ger oss på något sätt en chans att förbereda oss lite emotionellt. Givetvis är situationen en annan, och det innebär också att ni har en helt annat typ av själskontrakt, om djuret avlider på grund av en olycka eller hastig sjukdom. Men om din pälskling börjar närma sig regnbågsbron på grund av hög ålder, så är det väldigt vanligt att de ger oss en, eller flera, chanser att förbereda oss en aning. Det kan visa sig som olika varianter av åldersrelaterade sjukdomar, som de under en period sen återhämtar sig från. Ibland kan det till och med uttrycka sig på sätt som att de själva inte är redo att släppa taget. Fysiken kanske säger ifrån, men de kämpar envist på för att de inte känner sig klara, eller för att de inte själva är redo att släppa det starka band i den fysiska välden som finns mellan er.
Änglahund
Min änglahund Tjabo, en sprudlande glad och kärleksfull collie, var verkligen en individ som kämpade sig kvar trots sjukdom på slutet. Jag var 9 år när Tjabo kom in i mitt liv. När vi första gången besökte Tjabo och hans kullsyskon på gården där han föddes, så var det för mig en lång dröm som gick i uppfyllelse i mitt unga liv. Jag skulle få en hund. En bästa vän! Jag minns att jag satte mig på knä mitt på golvet i köket bland alla hundar, och han var den som gick fram till mig först. Ställde sig med sina vita tassar på på mina lår och lade mjukt sin nos på min axel. Som om han väntat på mig och sa: "Där är du ju!"
Han var dock inte riktigt redo för att flytta hem till mig den dagen då han var en ung valp som behövde lite mer tid med sin mamma. Men när den dagen kom...jag minns att jag grät av lycka när han äntligen kom hem till mig. Något i mitt hjärta växte och blev större. Sen den dagen var vi som ler och långhalm. När jag var i skolan väntade han tålmodigt, för att precis på rätt klockslag gå och ställa sig så han såg ut genom fönstret när jag kom från skolbussen. När åskan gick gömde han sig under täcket i min säng. Vi gjorde många både skid- och vandringsutflykter tillsammans. Jag kan fortfarande i dag på näthinnan se glädjen i hans ansikte när han i full fart springer fri som vinden över skogslandskapet, och nästan ser ut att sväva i luften. Vi gick dressyrkurser och lärde känna nya vänner tillsammans. En valp och en flicka som växte upp tillsammans och lärde sig om världen, och samtidigt stöttade varandra i allt med villkorslös kärlek. Min underbara vän!
När jag började gymnasiet så fick jag flytta till en annan ort, då den utbildning jag sökt och ville gå, inte fanns där jag bodde. Det innebar också att Tjabo fick stanna kvar hemma hos familjen, då jag inte hade möjlighet att ha honom hos mig. Vi träffades ofta på helgerna när jag kom hem, men visst blev vardagen en annan. Men som den milda, kärleksfulla individ han var så fullföljde han givetvis sitt ansvarsfulla uppdrag som stöttande flockmedlem, att sprida glädje och kärlek till hela familjen. Jag har även två yngre syskon så vi har alla tre fått tagit del av Tjabos kärleksfulla omsorg under vår uppväxt. Vi har alla lärt oss av honom och tillsammans med honom. Vi har alla känt trygghet med honom. Vi har alla fått skratta tillsammans med honom. Ni vet, en sån där "nallebjörns" hund som är som en trygg Nanny.
"Kroppen är trött, men jag är inte redo än"
Men alla blir vi äldre, och på Tjabo märktes det främst genom stelheten i kroppen. Att gå i den långa trappan hemma blev en utmaning, vilket slutade med att han blev buren upp och ner för trappan så fort någon uppmärksammande att han ville byta våningsplan. Det märktes att han började gruva sig för trappan till slut. Och sen kom en dag när han inte verkade klara av att hålla balansen. Oro spred sig i familjen. Men han hämtade sig och lunkade på. Men det innebar också att alla i familjen nu ständigt var observanta på hans dagliga form. När balansen påverkades andra gången så bokade min mamma resolut tid hos veterinären. Jag minns hon ringde mig och förberedde mig på att han var nu en gammal hund, 14,5 år. Det är mycket för en collie, och vid den åldern med hans tillstånd så kan det betyda att det mest omtänksamma kan vara att han får somna in.
Åh,
detta beslut! Som ingen vill ta men som egentligen är det största
kärleksförklaringen. Att släppa taget när en älskad känner sig
nöjd med denna livsresa på jorden. Att veta och förstå när det
är dags, när det är rätt. Min
mamma åkte i alla fall in till veterinären med ett tungt hjärta i
bröstet.
I backspegeln såg hon vännen hon haft i 14, 5 år som
hjälpt henne uppfostra hennes barn. Hon försökte stålsätta sig
för tanken att få åka hem samma väg, endast med ett hundhalsband.
Ja, det gör ont! Väl
framme hos veterinären så gör han en grundlig undersökning av
Tjabo. Efter ett tag så ber han mamma och Tjabo följa med ut i
trädgården. "Jag vill se hur han rör sig" När
de väl är ute i trädgården så traskar Tjabo iväg och lyfter på
benet mot en buske. Kissnödig.
"Se
där! Ja balansen verkar det inte vara något fel på" Eftersom
Tjabo både åt och drack ordentligt så avslutar veterinären med
sina slutliga tankar: "Vet du, den här killen verkar fortfarande
ha gnista kvar. Jag tycker han ska få en chans till" Veterinärens
analys var att Tjabo faktiskt kunde ha drabbats av stroke, eller en
slags slaganfall. Två gånger dessutom!
Kärlek & Trygghet som grundingredienser
Min fina mamma har berättat om känslosvallet på vägen hem i bilen. Hur hon igen och igen tittat i backspegeln där hennes älskade vän satt, rak i ryggen, som en kung på sin tron, på väg hem till sin flock. Han var inte klar med sin uppgift. Han hade mer att ge innan han var redo för att vandra iväg mot regnbågsbron. Han blev 15,5 år gammal. Jag instämmer helt med vad min mamma brukar säga: Kärlek och trygghet är grundingredienserna för att skapa möjligheterna till ett långt liv tillsammans med våra djur. Nog är det så.
Att vi får en chans att på något sätt förbereda oss en aning på att någon som står oss nära är på väg att försvinna från vårt jordliga liv, är rätt vanligt, oavsett om det gäller människor eller djur. Skillnaden är främst att människor kan vanligtvis kommunicera hur de mår och vad de upplever verbalt. Djur visar oss på andra sätt. Kommunicerar på annat sätt. Men jag upplever att det finns något fint och omtänksamt när någon som stått oss så nära under lång tid ger oss utrymmet och möjligheten att emotionellt förbereda oss en aning på att vi börjar närma oss en stor förändring. En förändring som vi egentligen så väl vet är oundviklig, som kommer att påverka vårt liv och vår vardag. En förändring som så starkt känns i hjärtat.Det är en hyllning till de staka band ni har och en förberedelse på att det bandet nu kommer att övergå till en ny form. För ni kommer aldrig att lämna varandras sida! Jag ser det som kärleksfull omtanke.
"Jag vill förbereda ditt hjärta på att jag börjar känna mig redo att vandra mot regnbågsbron. Där kommer jag att vänta på dig till det är dags för oss att mötas igen"
