Sorgen över en älskad katt och själsfrände

Sorgen efter ett älskat djur

När min älskling, katten Kenzo dog, kändes det som om jag fysiskt skulle söndras i atomer. 
Det var en sorg som var djupare än jag upplevt för någon människa. Även om jag både då och nu tror på reinkarnation, och visste att vi alltid skulle finnas hos varandra, så blev den fysiska upplevelsen mycket smärtsam. Att inte få krama honom, att inte känna doften som påminde om smörkola bakom öronen när jag pussade honom. Allt som var vi tillsammans och det vi byggt upp sida vid sida under 18 år.

När jag och min ex man adopterade Kenzo var han 8 månader och den fjärde (!) familjen han kom till. En katt som redan i sitt unga liv fått fått flytta runt flera gånger, med emotionella sår av att ständigt känna sig övergiven. Kanske var just det vårt själskontrakt att läka tillsammans. Jag kan känna igen mig i upplevelsen och känslan av att vara övergiven när jag ser tillbaka på mitt eget liv. Från dag 1 så var det "vi". Kenzo sov hos mig varje natt, älskade sin husse men kunde aldrig riktigt komma till ro och vara lugn förrän jag kommit hem. Så när den dagen kom att vi tagit beslut om skilsmässa var det aldrig någon tvekan från någon av oss om vem Kenzo skulle bo hos.

De första åren efter skilsmässan bodde Kenzo och jag i lägenhet, som av rent praktiska skäl var en bra lösning för att få landa och känna in ny riktning. Men lägenhetslivet började rätt snart att kännas instängt för oss båda. Vi behövde något annat. Kenzo gillade dock att sitta vakt vid ytterdörren och vänta in tidningsbudet på mornarna, som han morrade friskt åt när morgontidningen kom in genom brevinkastet. Men hus kostade och jag visste inte riktigt vad jag skulle ha råd med. Samtidigt kände jag att det behöver inte vara stort alls, tvärtom, ett litet hus var mer tilltalande. Det var närheten till naturen som var prioritet. Så när sen, som ett litet mirakel, en liten stuga till rätt pris med lummig grön, skön omgivning vid kusten manifesterade sig, då sa vi båda ett rungande JA!

När Kenzo, som 5-åring första gången fick känna grönt gräs under tassarna var det som om något extra tändes i hans blick. Dofterna, ytan att röra sig på, humlorna, fåglarna, suset i trädkronorna. Livet blev några dimensioner rikare för oss båda. Men trots all yta, så rörde han sig sällan så långt bort från stugan. Däremot hjälpte han till med allt trädgårdspyssel. För en åskådare måste det ha sett rätt lustigt ut när jag jag gick runt med vattenkannan och han tätt efter mig hela tiden som en extra svans.

När jag kom hem efter en arbetsdag mötte han mig alltid i dörren och gjorde sin lilla dans, snurrande några varv framför mina fötter för att sedan "valla" mig till sängen, vilket betydde "Kom, vi tar mysfilten och kraaaamas en stund!" Om jag av någon anledning var sen hem, inte kom den vanliga tiden, då fick jag en rejäl verbal uppläxning. "Som jag har väntat och oroat mig! Varför är du så sen?!" Jag blev vanligtvis förlåten efter en kram.

Vi fick tillsammans 13 år i stugan. Vårar, sommrar, vintrar och höstar, med allt det som livets spektra, allt det som svetsar oss samman och skapar starka band erbjuder. Från utmaningar till segrar, från sorg till glädje. Men framför allt Kärleken!
Den självklara kärleken som bekräftade: "Jag kommer alltid att göra allt för dig. Jag kommer aldrig någonsin att svika dig, så som andra gjort med mig. Jag kommer alltid att gå vid din sida, helt enkelt för att du förstår mig för den jag är, och för att jag älskar dig."

Hösten 2019 märkte jag plötsligt hur han började rasa i vikt, blicken blev matt, inte samma gnista längre. Han var en senior, med stelare leder och saker gick långsammare, men jag kände att det var något mer. Gör vi inte alla det, känner att något är annorlunda, men det är jobbigt att ta in. Så vi åkte till veterinären för en hälsokontroll, vilket för mig blev ett mycket dramatiskt besök med en rätt ung veterinär som jag egentligen tror själv upplevde det jobbigt att meddela så tråkiga besked. Men på sättet som det gjordes...Inte ok... Besöket avslutades i alla fall med att jag var tydlig med att Kenzo är nog stressad som det är av att vara hos veterinär. Om det är dags för honom att somna in, så ska han få göra det lugnt i sitt eget hem. Och så blev det.

En emotionell tsunami

Att bara ta beslutet att låta sin livskamrat sen 18 år tillbaka somna in är bland det mest svåra jag någonsin gjort. Jag har gått igenom sorg efter djupt älskade djur tidigare, men inte någon jag levt så länge tillsammans med. Ingen som jag har haft ett så själfullt djupt och nära band med. Ångest, skuldkänslor, sorg, rädsla och ilska. Alla känslor överföll samtidigt som en tsunami. Även om jag hela tiden försökte påminna mig själv om att det faktiskt är den mest kärleksfulla handling man kan göra för sin älskling. Han kände sig nöjd, han var klar med det här livet och var redo att tassa iväg mot regnbågen. Vad hade jag för rätt att hindra honom från det.

Så veterinären kom hem till oss dagen efter. En grå och blåsig dag i oktober. Han fick somna på min arm. Vi låg nos mot nos när han slumrade in, samtidigt som jag viskade i hans öra alla våra hemligheter och hur mycket jag älskar honom. Jag bad honom om att ge mig ett framtida tydligt tecken, "att allt är ok, att du finns hos mig. Använd kattugglan som bor här i skogen för att visa mig."

I min sorg blev tillvaron rätt ryckig. Äta, sova, dygnsrytmen, tidsuppfattning...allt var som en dimma. Jag rörde mig i stugan, lyfte på fötterna och anpassade som att en katt fortfarande rörde sig runt benen på mig. Ungefär två dygn efter att Kenzo somnat in gick jag ut innan gryningsljuset, bara för att få luft och röra mig ute. Sova kunde jag ju inte och mörkret ute kändes mer som en behaglig filt för stunden. Det blev ingen lång promenad. När jag kommit en bit på väg kommer även tanken "Vad gör du här mitt i natten?! Gå hem och försök vila lite. "Precis när jag vänder mig om för att gå hem ser jag en skugga som närmar sig i ansiktshöjd mot mig, helt ljudlöst i luften. En meter i från mig flyger den upp en meter och bereder ut vingarna rakt ut åt sidorna, så jag ser mönstret på dem, tycks nästan hänga några sekunder i luften, för att sedan dyka ner igen och flyga från mig, mot vår stuga. Kattugglan! Mitt tecken och bekräftelse. "Jag är ok, jag är här. Gå nu hem och vila lite!"

Varje sorg är unik

Tack lov så hade jag familj och vänner runt mig som förstod min sorg och respekterade den. De förstod att jag behövde tid och utrymme för att hitta min balans igen. Men visst stötte även jag på, märkligast av allt, människor som känt mig nästan hela mitt liv och ändå kom med okänsliga kommentarer som verkligen var som att strö salt i öppet sår. Mitt val var att ta helt avstånd från dem, och vi har inte hörts sen dess.

Sorg är komplext. Sorg är också mycket individuellt, för alla sörjer vi på olika sätt och känslor kan ta sig olika uttryck. Mycket beror också på relationen du haft till den du sörjer. I en familj som precis förlorat ett älskat djur så kan varje familjemedlems sorg se helt olika ut, allt beroende av att varje familjemedlem också haft helt olika unika relationer till djuret.

Sorg är en process som kan, och behöver få ta tid. Den kan svalla fram och tillbaka i sitt uttryck, precis som tidvattnet, där en mängd olika känslor kommer upp för att lite senare dämpas ett tag. Det viktiga är att man gör det i sin egen takt, på sitt eget sätt. För det finns inget "rätt sätt", det handlar om känslor. Så tillåt dig själv känslorna och att känna. För obehandlade känslor finns kvar i kroppen. Kroppen minns. Tills du tar hand om känslorna, och de behöver få kommuniceras.

Att få prata om din förlust ett viktigt sätt att bearbeta sorgen. Du behöver inte bära allt själv. Prata med någon du känner dig trygg med, som förstår hur ont det kan göra. Kanske har du familj eller vänner som vid något tillfälle gått igenom en sorg och förstår behovet att få prata om det. Oavsett hur din sorg ser ut, var snäll mot dig själv. Ta den tid du behöver, för du är unik, precis du och ditt djurs relation var. Sorg är egentligen det största beviset på en stark relation och mycket djup kärlek! Vårda det varmt.

Och behöver du prata, så finns jag här!